Bloggen har flyttat och bytt namn!

Jag har tagit hem bloggen till min egna domän. Dels för att det känns tryggare att själv ha kontroll över databasen och för att jag har bättre möjligtheter att påverka bloggen format med WordPress. Jag passade även på att byta namn eftersom
bloggen inte har något med shoot-em-ups att göra så är One Credit Against One Million Bullets missvisande. Allt följde med över i flytten förutom era kommentarer - jag ska se om jag kan flytta över dom i efterhand.

Min CSS-kunskap är ringrostig, så säg till om ni hittar fel. Siten är gjord för att funka i FireFox och Safari, andra lama browsers får skylla sig själva.

Nya adressen:
http://www.poopuu.com
http://www.poopuu.com
http://www.poopuu.com
http://www.poopuu.com
http://www.poopuu.com

Jet rock junky

"Jimmy! I'm so hungover I may die. I don't think I'm going out tonight. There's an even better show at Shinjuku Loft. You should go! I'm sorry to bail!" skrev Cary och visste inte hur rätt hon hade. Jag tog ett snabb titt på spelschemat och välsignade hennes baksmälla som sänd ifrån ovan. "WIZARD'S CONVENTION VOL.1 - Japanese Heavy Rock Showcase" stod på kvällens schema. Heavy Rock betyder i mitt facit vanligtvis spandex-Väsby-rock som Europe eller Yngve Malmsteen, men ikväll betydde det något helt annat. Jag scrollade ned och fick se "Special guest: PELICAN (Chicago, US)". Herregud! Oceanrock ifrån Hydrahead Records av finaste kalibern. Jag blev helt upprymd, jag förstår vad Susanne menar nu, och studsade omkring i lägenheten helt berusad av pepp. Vad skulle jag ha på mig? Oceanrock är inget man tar med en nypa salt - allt måste vara perfekt. Jag valde kläder med omsorg och speglade mig länge. Man vill ju inte var för uppenbar oceanrockare så Mastodon-tshirten fick stanna hemma. En neutralare Thrice-tshirt fick det bli. Jag välsignade spöregnet utanför. För regn betyder att jag får ha på mig mitt käraste plagg - Biohazard-jackan. Kvällens outfit var spikad och jag krämade i jeansen när jag såg mig i spegeln en sista gång. Inget kunde gå fel! Hur sjukt är det att jag och Sportchefen, min brother of metal, dagen innan hade en utläggning via iChat om hur gärna vi ville ha den japanska specialutgåvan av en Pelican med extra-CD:n? Att jag skulle få se dem var för bra för att vara sant. "Någon måste spela mig ett spratt" tänkte jag när jag halvsprang till tunnelbanan.

Väl framme vid Loft i Shinjuku gick jag raka vägen baren för att byta in drinkbiljetten. Stället var proppfullt, jag har aldrig sett så mycket folk på Loft tidigare. Med strupen återfuktad lockade merchbordet, så jag styrde stegen dit för att lätta på plånboken. I hörnet stod trummisen i Pelican och letade ögonkontakt. Eftersom det är så ovanligt med västerlänningar i Tokyo så är det ganska vanligt att man hälsar när man stöter på varandra.



Första bandet jag fick se klev på med dunder och brak. Mad3 serverade svulstig konceptrock som inte la tyglar på sig. Tänk er Turbonegro fast med flygarkläder istället för sjömanskostymer. Det var helt underbart och luftgitarren åkte fram innan jag visste ordet av. Så mycket attityd och energi att man baxnar. Mellansnack som "Thank you! Fuck you!" kan man inte annat än älska. Halvvägs in i spelningen var det dags för trumsolo. Ja, du läste rätt. Gitarristen passade på att kamma sin välvaxade frippa medan basisten lät trummisen hammra på strängarna med trumpinnarna.



Green Machine klev på scenen och spelade så svängig metal att jag bara var tvungen att stå längst fram. Kroppen lydde inte längre - den ville dansa. Varje ny låt var en ny ryggradsrysning. De kallar sin musik för "hard core rock", vilket är en ganska rättvis beskrivning. Efter showen rusade jag till merchbordet för att plocka upp "the archives of rotten blues"-plattan. Den lille japanska merchkillen blev helt till sig av att någon köpte skivan och sköt in en pins och klistermärken som en gratis bonus. I skivbackarna brevid fann jag något jag aldrig upplevt förut. Hellacopters-plattan "Supershitty to the max" framkallade någon underlig patriotism som gjorde mig helt varm. Bredvid mig stod en västerlänning med en Swing Kids-tshirt som jag skulle kunna skära av en fot för att äga. På magen satt en lapp där det stod Pelican och jag fattade mod att fråga när dom skulle spela. "We are up next after this band...".

Pelican tog plats på scenen och deras instrumentala oceanrock sköljde bort mig som en tsunami. Jag stog så långt fram att jag nästan kunde känna lukten av dom. Spelningen var lysande även om deras musik gör sig bäst i hörlurar på jobbet än som liveshow. Innan jag satte mig en taxi hemåt så tjackade jag en Pelican-tshirt med oljesistärner intill en hamn och flaxande pelikaner. Så oceanrock!

Oceanrockskola:
Oceanrock är en egenpåhittad genre där jag sorterar metalband som sjunger om havets läckerheter, skrönor ifrån uppskrämda sjömän och såklart förföriska sjöjungfruar. ISIS tog oskulden med plattan "Oceanic" och band som Mastodon tog konceptet vidare med hyllningar till Moby Dick och bjässehajen megalodon. Pelican (bara sjöfågelnamnet i sig är oceanrock nog) spelar instrumental musik om vattnet med låttitlar som "March into the sea" men utvidgar oceanrocken med glaciärer. Oceanrocken är soundtrack till mäktiga vyer så glaciärerna med iskalla vattnet i bakgrunden är en perfekt förlängning av genren. En van oceanrockare kan urskilja agnen ifrån vetet. Rent musikaliskt kan man säga att oceanrocken spänner över hela spektrumet ifrån gluggande små ringar på vattnet till vild storm och stark sjöbris. Neurorsis, Adam och Eva av denna typen av musik, har tyvärr inget i genren att göra. Oceanrocken är bokstavligt talat skindeep på mig. Hela högra armen är en subtil hyllning till genren och pryds av ursinniga vågor, en bitsk haj och en uppretad bläckfisk.

Gamla tanter

Shimokitazawa

"Come closer, sit here!" sa den gamle gumman och pekade på stolen bredvid henne. Lite paff av inbjudan gjorde jag som hon insisterade. Hon var så gammal och skrynklig att hon kunde varit min mormors mormor men pratade flytade engelska. Tjejerna i baren skrattade högt åt tantens oblyghet och helt plötsligt började det kännas olustigt. Hon frågade om ditten och datten och jag svarade lydigt. Hon berättade att hon hade släkt i Kanada som hon brukar hälsa på varje år - jag log och spelade med och började dra upp gamla smalltalkklyshor om att Kanada är så likt Sverige. Hon fick in sin mat och började bjuda på vitlöksbröd, jag tackade och tog emot - det skulle jag inte gjort. För då beställde hon in en extra tallrik med potatisklyftor och sa att jag skulle sträcka över min tallrik så hon kunde hälla över. Jag stretade och sa att maten jag precis beställt var nog för mig. Men ett nej är inte ett nej i Japan. Nej säger man bara för att man är trevlig och det betyder egentligen "ja, tack", så hon brydde sig inte och började hälla över potatisklyftorna. "A young boy like you must eat alot to grow!"... Äntligen fick jag in pastan jag beställt och kunde utan att skämmas ägna mig åt den - det var inte så att hon var otrevlig eller påflugen, men situationen blev bara lite olustig och tystnaden olidlig. Dessutom hade jag bara 1500 yen på fickan, som precis räckte till ölen och pastan jag sörplade i mig, och började oroa mig för att splitta kostnaden för saker jag inte ville ha. Jag tror kockens fru förstod situationen och kom fram för att prata. Hon var snäll och frågade om Sverige och jobbet. "Oh, computers and design - you must be very smart" och följde upp med frågan om hur gammal jag är. Jag svarade "nijushichi desu" (27) och hela resturangen vände sig om, även dom i baren, och såg häpna ut - "Sooo young!?!?".

Trots att vi fotade hela natten förra gången var det tre scener vi inte hann med. Så fredagskvällen rök åt att slutföra fotograferingen. Men det är alltid lika roligt att hänga med Nihei och grabbarna. Dom stimmar och stojjar hela tiden. Ofta känner jag mig som en pappegojja i deras närvaro. Dom säger icke-rumsrena fraser på japanska och vill att jag ska säga efter och skrattar så de nästan trillar omkull. Det enda jag lagt på minnet dock är den milda frasen "maji de akan" som är Osaka-slang för "Verkligen? det var illa!". Alltid lika roligt att slänga in slumpmässigt när japsen står och pratar.

På förmiddagen tog jag en sväng till Shimokitasawa. Jag ville se hur stadsdelen såg ut i dagsljus. Shoppingmöjligheterna som såg oändliga ut i alkoholruset på kvällen blev lite av en besvikelse. Jag älskar stället för de låga husen, spelställena, människorna och ljudnivån men shoppingmassakern uteblev. På Mister Donat hittade jag sockrad olja för själen och passade på att plugga lite japanska över en fika. På vägen hem såg jag ett russin som spelade Game Boy. Respekt. Hon var säkert äldre än Yoda och trots att tågvagnen till Shibuya skakade så febrilt att jag fick hålla i mig såg hon inte ut att bry sig om något annat än att bräcka sitt Tetris-highscore. Åh, så ska jag bli när jag blir gammal.


Se upp! Kissekatten kommer bli mycket, mycket, mycket arg om du ställer cykeln här. Kanske han till och med morrar åt dig? Eller klöser dig?

Alla älskar Katamari Damacy!

På väg för att hämta upp min upphittade kamera i Yoyogi tog jag ett par extra steg förbi Bic Camera i Shibuya. Spenderingsbyxorna var på och VISA-kortet glödde när jag kom ut. I kassen låg ett rykande färskt Minna daisuki Katamari Damacy, klotformad kärlek i form av Kirby Canvas Curse (man kan inte annat än älska Nintendo för den rosa stylus-pennan man fick till), arty-farty "spelet" Elektroplakton och en grisrosa Nintendo DS (candy pink) till min hjärtsnörpare där hemma. Fast hon får komma och hämta den och ta med min DS i utbyte. Fair deal? Jag har saknat min Nintendo DS enormt medan PSP:n suger mögel och borde dö en tråkig död. Vart fan är spelen? Nintendo DS har minst sex-sju spel jag skulle kunna köpa utan att blinka och som samtliga skulle trolla bort mig av spelglädje.

Jaja, nu ska vi prata om lill-Prinsen och fyllesvinet Kungen. Eftersom jag köpte Minna daisuki Katamari Damacy på premiärdagen fick jag en helt underbar mobilstrap med prinsen dinglande i ett snöre. Tur att jag var uppe i ottan för enligt rykten så var spelet helt slut överallt på eftermiddagen. Nåväl, Minna daiski Katamari Damacy lotsar i samma psykadeliska spår som originalet. Förändringarna är lika små som prinsen själv men lika välkommna som krabatens återtåg. Kontrollen har tajtats till. Grafiken likaså (distinktare färger, mer variation och såklart större banor... ja även undervattensbanor med tyngdlöshet). Efter de oväntande framgångarna med Katamary Damacy är prinsen superpoppis och fått massor fans och vänner som hjälper till. Hela temat är att alla numera älskar Katamari Damacy och spelet börjar med att kungen får ett brev ifrån ett fan med en förfrågan och prinsen uppgift blir således att svara på alla fans önsemål. Samla blommor, plocka skräp, samla djur i djurparken eller städa upp bland rötägen i skolan. Jag uppskattar att de fixat kameran så när man förlorar sikten bakom stora objekt så kommer ett hjärtformat kikhål fram och det går även att zooma in/ut när som helst för bättre översikt. Klapp, Klapp!



Omslaget är precis lika genialt som föregångaren (ett foto där hela Namco-teamet står utanför kontoret med plakat och djur för att visa att "Alla älskar Katamari Damacy") och de handritade lekfulla illustrationerna i manualen likaså - ett stycke konst som spritter av skaparglädje. Världens bästa spelsoundtrack följs upp av ett soundtrack så bra att jag får kramp i tungan. Nan nananaa nanana.. nanana nanana.. Katamari Damacy! Nananna.. nana.. Jag låter spelet stå på i bakgrunden nu när jag skriver för att njuta lite extra. Av naturliga skäl har Minna daisuki Katamari Damacy inte samma "påkörd-av-en-ångvält"-effekt som föregångaren - detta är helt enkelt mer av samma vara. Och för att vara ärligt, det var precis det jag ville ha. Jag hade mardrömmar om att Namco skulle in och pilla i ett så fulländat koncept.

Dagens godis: Med kassarna fulla av spel saknades bara snask. Jag blev mycket glad när jag slumpade i tablettaskhyllan på AM-PM och fann en liten pappegojja som smakar exakt som Knasen-tablettasken! Älska! Daisuki! Nu ska jag rulla boll och samla skräp tills ögonen rullar ikapp.

Helvetesnatten

Shinjuku

Det finns nog ingen del av Tokyo som jag inte gillar, men Shinjuku är nog den plats jag känner minst för. Skamliga erbjudande ifrån strippklubbarnas inkastare och pachinkohallarna i överflöd är inte riktigt min grej. Nu kanske jag generaliserar Shinjuku lite väl grovt, men jag har medvetet inte satt min fot där sedan jag kom hit. Men nu var det oundvikligt. Poppunkfestivalen Chunkstock stod på schemat och min alkoholtrasiga kropp släpade mig till mitt andra hem - The Loft. Jag ursäktade mig för att inte trampa på grabbarna som knäckte varsin Kirin i trappan. Precis när jag passerat dom så ropar de efter mig "Hello, how are you?" på perfekt engelska. Jag vänder mig om och ser att det är sångaren och trummisen i Disgusteens som sitter och skriver spelchemat för kvällen. "Which band are you looking forward to see today?" - jag svarade att jag oavkortat var här för att se Disgusteens, vilket också var hela sanningen och ingen smörfestival. Jag berättade att de rockade skjortan av mig i Shimokitazawa för några veckor sedan och de sken upp som små solar. "See you later, thanks for coming!". Jag tror dom satte sin Kirin i halsen för en stund. För att: 1; Disgusteens är ganska små och okända 2; de precis stött på västerlänning som känner till dom och går på punkfestival enbart för att se dom. Anyways, av den 20 band som spelade var tre väldigt bra men Disgusteens utan tvivel bäst som vanligt. Deras raka poppunk och otroliga karisma smälter vem som helst. Tur att varken CD´s eller t-shirts fanns att köpa på stället - då hade jag köpt hela merchendisebordet.


Sötgrisarna Disgusteens

Jag har fått reda på att japaner tycker västerlänningar är konstiga svettmonster som behöver använda deodorant. Japaner använder inte deodorant och tycker själva inte att dom luktar speciellt illa. Det lilla utbudet som finns att köpa i affären är främst till för västerlänningar. Intressant läsning?


25 timmars arbete utan sömn. Nihei och jag plus ett helt kameracrew drog runt bland renoverade gym i tokyonatten för att fotografera för ett projekt vi håller på med. Vid 9-snåret på morgonen packade vi ihop och lunkade som halvsovande zombies mot tunnelbanan. Men tonktrollen stretade emot och såg till att tunnelbanan var helt avstängd på grund av en "olycka". Så avstängd att köerna till ersättningsbussar slingrade ända uppifrån parrongen till tunnelbanan. Det tog oss en timmes väntan i spöregn i taxikön för att få en bil som tog oss hem. Men, åh nej, tonket vägrade ge vika. Chauffören var så jävla risig på att hitta i Tokyo att efter 40 minuter gav vi upp och bytte taxi. Då hade vi knappt kommit en femtedel av färden emot Meguro. I den nya taxin gick det snabbare men fortfarande hysteriskt sakta och att kissblåsan höll på sprängas gjorde inte saken bättre. Hjärnan var stukad som en mjukost och tålamodet nere vid fotknölarna - jag hade kunnat döda vem som helst för att komma hem. Vid 11.30 seglade vi in i Meguro. Jag tog ledigt resten av dagen, ställde in min japanskalektion och käkade en onigiri innan kroppen kolappsade i sängen.

När jag vaknade upptäckte jag att glömt min kamera på ett av ställena under natten. Ett par telefonsamtal senare hade Nihei rotat reda kameran och då fick jag skrönorna om Tokyo som världens bästa stad att förlora grejer i bekräftade. Japanernas ärlighet är utan motsvarighet. Det skulle ju aldrig hända någon annanstans. Man har ju hört om folk som tappat plånboken på tunnelbanan men ändå fått tillbaka den utan en enda Yen förlorad. Sjukt. Jag älskar Japan.

Midnight Coach

De omtänksamma japanerna våndade sig gråhåriga över min kost. Valet av restaurang för välkomstfesten har varit ett klistrat samtalsämne sedan jag landade. "Är du säker på att du kan äta fisk nu? Vi vill inte att du ska bli sjuk eller något". Till slut tog de inga risker och valde ett tofu-hak i Ebisu. Vilket jag är tacksam för. Det var den bästa tofun jag ätit, punkt slut. Stället var råcleant inrett med upplyst plexiglasgolv som ljussatte festen underifrån. Maten, plommonspriten och Yebisu-ölen flödade. Alla inväntande med spänning på Shinjis omtalade förvandling, en förvandlning där han övergår ifrån en blyg japan till ett fyllemonster som förolämpar chefen och hänger ut folk på löpande band - fast med glimten i ögat och ett leende på läpparna såklart. Tom, företagets Unix-guru beskrevs som ett extremt hentaifreak och tråk-You som en kille som bränner lönen på strippklubbar. Det tog inte lång tid innan alla var röda om näsorna och började turas om för att sitta vid mitt bord. Alla hade något att berätta eller fråga med brokig engelska. Kvällens överraskning kom när det visade sig att Mabuzzi (chefen) är gammal gitarrist som rådiggar hårdrock och metal. Det blev genast staffet i namedropping av puddelrock ifrån 80-talet.Rainbow, DIO, Scorpions, Poison... alla fick de alkoholstinnade ögonen att skimra av nostalgi. Jag förklarade att min kopp the snarare var den lite hårdare skolan. Mabuzzi skrev mig på näsan med, "Do you know this song?" och började riffa med hela kroppen och nynna "Speak english or Die" med trashmetalbandat S.O.D (Stormtroopers of Death). Då trillade jag av stolen.

När vi var berusade som små troll var det dags att glida vidare. Många hade haft en extremt tuff arbetsvecka och kastade in handduken. Vissa av dom hade till och med sovit under sina skrivbord på jobbet, så jag klandrade ingen utan tackade för att de trots allt hängt på. Drygt hälften höll flaggan uppe och följde med i taxis till Roppongi. "Vart ska vi?" undrade jag och Takashi svarade med ett oroväckande "It´s a secret! But don´t worry!". Jag anade ugglor i mossen när klev av i ett mystiskt stråk där man fick zick-zacka mellan påflugna erbjudande om nattlig massage. "Special prize! Just for you!".


The Midnight Coach med hela Laki-Laki i knät...

När vi kom ut ur hisssen trillade paletten ner. Laki-Laki Gay hostess-bar. Tack för den. Eftersom det var You som höll täten hade vi hamnat på samma ställe där den legendariska bilden på Shinji i en klunga av transor. Nu var det min tur. Ståndaktiga kukar prydde den porr rosa inredningen och varje bord tilldelades två transor som underhållare. Deras uppgift var att se till att alkoholen aldrig sinade i våra glas. Självklart gjorde jag bort mig direkt med att hälla upp öl ifrån flaskan själv och fick ett förnärmat "Sumimasen!" som tillrättavisning. Här var det dom som hällde upp. Vi skulle bara luta oss tillbaka, dricka och fnittra åt deras fräckisar. Japanerna kissade nästan på sig av transornas buskisskämt och skamliga förslag. De var uppspelta som barn när värdinnorna lekte med dom. Lost in translation. Jag skrattade och log för att vara artig.

Eftersom jag var enda utlänningen på plats så var jag ett självklart offer för pinsamheter. En av värdinnorna lutade sig fram med en jordnöt mellan putande läppar och jag sträckte mig oblygt fram för att möta läpparna och sno åt mig jordnöten. "ohhhh... swedish lips! So delicious!" och tog sig för pannan och låtsades svimma samtidigt som japanerna grät av förtjusning. Några minuter senare var det dags för värdinnornas show. Tokyos bästa gay-show sägs det. Efter 35 minuter av fräckisar, dansnummer och slapstickhumor var det dags för finalen. Ovetande var jag självklart redan utvald i förväg till numrets offer. Uppklädda som sjuksystrar tog dom tempen på publiken för att se vem som blivit mest uppeggad av showen. Efter att ha synat mitt skrev fick jag snällt följa med upp på scenen och ta på mig en läkarrock. Där skulle jag sitta och vråla "kom närmare" i en mikronfon samtidigt som en transa med lösdildo tog sats för att hoppa upp i famnen på mig. Så jag skrek för kung och fosterland. Japanerna låg dubbelvikta på golvet och visste inte vart dom skulle tag vägen. Själv spelade jag med och bjöd på mig själv, jag kände ju trots allt inte en skalle där och var flera tusen mil hemifrån. Det hela förevigades med en polaroidkamera.


Då jag och snubben som jag satt brevid kommunicerade via en fattig blandning av engelska utspädd med japanska och gester så blev det enda vi pratade om fotboll. Det räckte med att säga Shevchenko så kunde vi nicka och göra gester i fem minuter. Hur som helst, då engelskan var fattig och intresset för fotboll störst så blev mitt nya namn Midnight Coach efter showen. Jag antar att han ville få fram Midnight King eller dylikt, men Coach blev så mycket bättre än han anade.

Runt 5 snåret på morgonen var alla "kekko yopparai" (mycket fulla), trötta och bakfyllehungriga. Vi bestämde oss för att fylla bukarna med ramen på ett väldigt populärt ställe. Man fick köa för att få ett litet bås där man kunde sörpla i sig de godaste ramen jag ätit. Man fick aldrig se personalen utan stack bara in sin lapp med beställning under ett skynke och väntade snällt på att skålen med ramen skulle komma ut genom skynket. Jag kände mig ungefär som när kossor står uppradade för att äta i en ladugård.

Yatta! Yatta!

Meguro - på väg till jobbet

97 poäng av 100. Takahashi sträckte över det rättade provet och berömde mig på japanska. "Två små jävla skitfel ifrån fullpott" var allt jag kunde tänka på och bet ihop för att inte se allt för missnöjd ut. Jag har pluggat så hjärnan stått i kvadrat. Dels för inför provet och dels för att förra lektionen gick sirapströgt. Jag vet inte varför jag har så svårt för klockan. Får jag 10 sekunders betänketid så sätter jag den klockrent (förlåt - ordvitsen) men när jag ska säga "gozen ku-ji gojuppun kara gogo roku-ji han made desu (öppet ifrån 9.50 AM till 6.30 PM)" snabbt så kortsluter hjärnan. Nu sitter det - men jag har slitit för att få skiten att fastna. Facit: Yatta betyder "jag klarade det!".


Jag har varit på mitt andra japanska kundmöte idag. Det är alltid lika konstigt - förutom faktumet att jag bara förstår 1 ord av 100 alltså. Det är tydligen helt okey att sitta bakåtlutad med uppknäppt skjorta och röka som en borstspindel - eller så är TYO-ID exeptionella. Jag gillar det inte. Jag hatar folk som röker i munnen på mig - jag vill bara ta ciggfittan och aska den i ögat på dom. Men jag höll god min. "When dust collects it becomes a mountain" stod det över bröstet. GBA-utvecklaren hade en Famitsu under armen och bläddrade fram bilderna på en GBA Micro där hans spel snurrade i skärmen. Den lilla japanen bredvid kom ifrån YMCK (ni som gjort er läxa och läst Player1, vet att YMCK gör tvspelsinspirerad musik och spelade i Stockholm under Tokyo in Stockholm-veckan). Han blev glad och kände genast igen Player1 när jag visade han tidningen. Mötet handlade om ett onlinespel TYO-ID ska göra för en filmsite (kan inte säga vilken ännu, antar jag).

Innan jag drog till japan fick jag önska mig en maträtt som jag kommer sakna. Jag valde tacos. Det är det godaste jag vet. Jag tror jag har guacamole i kroppen istället för blod. Hur som helst, av en ren tillfällighet (?) är det godaste jag vet i japan "tako" (bläckfisk). Sweet, då behöver jag inte lära mig ett nytt ord för min favoriträtt. "tako" är godast friterad tycker jag. På tal om "tako" så åt jag sushi för första gången - på riktigt. Jag har ju alltid ätit fusksushi, då jag under andra omständigheter är vegetarian, med avocado, tofu och ägg. Men nu åt jag alltså riktig sushi med rå firre. Det var faktiskt inte så speciellt som jag hoppats på. Rå firre smakar ju inget. Det är mer en konsistens. Blev lite besviken och kan utan att ens sakna det strunta i att äta sushi igen. Det var alltså inte äckligt - jag är bara likgiltig inför smaken. En skillnad som jag upptäckte är att man inte serverar wasabi till sushin i japan. Wasabimängden är något sushikocken lägger stor stolthet i att själv kleta dit - inget för kunderna att hålla på att överdosera. Jag gillar tänket. Vem fan är jag att avgöra om det är för lite wasabi. Gomennasai!

Öronproppar, aircondition och sovbrillor. Jag har funnit den heliga kombon för att kunna sova i värmeböljan. Jag känner mig som alkemisten som framställt guld av glass. Öronpropparna stänger ute surret ifrån AC:n som förvandlar rummet till en behaglig frysbox och sovbrillorna gör allt bäcksvart. Det är alltså så jävulskt varmt och jag bävar varje gång jag ska sätta foten utanför dörren. Jag är så varmblodad och därför extra känslig för värmen. För fasiken, jag har ju till och med svårt att sova i Sverige och har alltid öppet fönster i sovrummet trots att det är minusgrader. Anyways, min nya kombo funkar great och jag sover äntligen bra.

Just nu vill jag bara snabbspola till helgen. Imorgon ska TYO-ID ha en välkomstfest för mig och på lördag bränner jag av poppunkfestivalen Chunkstock på the Loft i Shinjuku.

Borta bra men hemma bäst?

Utsikten ifrån mitt fönster...

Batman Begins på eftermiddagen och skatepunk i Shimokitasawa när solen gick ner. Så såg söndagen ut i planeringen. Men, what the heck, egentligen kände jag bara för att vara hemma och slappa. Jag har flöjt runt som en ekorre sedan jag kom hit. Jag tog mig en funderare med en långpromenad i Meguro, på vägen tillbaka hade jag bestämt mig, idag skulle det bli hemmadag. Jag gled förbi Tokyo Store och fyllde korgen med snacks så att den höll på tippa över. Jag är fortfarande strykrädd efter alla äckliga chips jag ätit så det blev mest bullar och choklad. Pocky Coconut, Pocky Almond Crush, Horn, Melonbullar... alla mina favoriter fick följa med hem. Att gå in på Tokyo Store och försöka hitta något ätbart man känner igen är har lägre odds än att dra jackpot i en enarmad bandit i Vegas. Pesto? Nja, skulle inte tro det. Parmesan - vad sa du? Så det fick bli pasta med tomatsås och slumpmässiga grönsaker när jag invigde kokkärlen. Anyways, ett fynd gjorde jag. Blev helt till mig i brallorna när jag äntligen hittade mina favorit ramen (kinesiska nudlar). Man adderar bara kokande vatten, kläcker ett rått ägg och toppar med purjolök så har man det godaste man kan äta för typ 200 yen. Plånboken kommer att älska mig igen efter allt ont jag utsatt den för.

Jag ägnade sedan hela dagen åt att spela Winning Eleven 8, kolla BECK, läsa After the Quake och avslutade aftonen med att se den bästa animerade filmen jag sett sedan jag ploppade ut för 27 år sedan.

Mind Game. Så briljant, så smart, så unik, så välgjord och så surrealistisk att Lynch skulle rodna. Man blandar teckningsstilar hejvilt och ibland slänger de in riktiga foton, men allt smälter samman till något helt fantastiskt. Det spelar ingen roll om du försöker slingra dig med "jag gillar inte anime" för filmen är för smart - du kommer inte undan. Jag kommer personligen gå runt till alla som läser denna bloggen med en mattpiska och smiska era skinkor röda som smultron ifall ni inte gjort er läxa när jag kommer hem. Jag säger det bara en gång till: Mind Game av Studio 4C. Hejudamig. Jag vart helt knäckt, försökte göra läxorna som planerat men jag ville bara skrika med en megafon hur bra filmen var. Jag mailade till och med min chef på TYO-ID bara för att berätta och fick svaret "Ja, jag vet, alla säger det. Jag har velat se den länge - ska hyra ikväll". Va, läser ni fortfarande? Sa jag inte åt er? Hyr, köp, tanka hem - gör vad ni vill, men se Mind Game nu!